Le Pink Cadillac

I mitt hjärta

Liksom poesin i Håkan Hellströms låtar tog du tag i någonting inom mig för att låta det kvävas och fyllas av liv på samma gång. Som att du sätter ett rep runt mitt hjärta. Ett rep som spänns åt varje gång det berörs av någonting.

Du höll min hand. Eller så var det jag som höll din.

Vi höll varandras händer.

”Ge mig en kyss innan du går att bygga en dröm på.”

Snälla, gör det. Kyss mig och låt mig bygga luftslott. Låt mig leva i en saga, en fiktion, en dröm.

Jag vet inte vad det var som gjorde det. Kanske dina gentlemannahandlingar, kanske dina ord eller kanske hur du sa dem. Kanske mest troligt en kombination.

Är det något fel med att bygga luftslott? JAG KANSKE GILLAR DEM. Storartade fantasikonstruktioner. Låt mig leva med dig i en sådan. Fast mest av allt vill jag ju leva med dig i en storartad verklighet.

När tog du steget?

Var finns dörren?

Steget in i mitt hjärta. Det var ingen som bad dig stiga på. Ingen öppnade dörren och inte fan fanns det någon dörrmatta som hälsade dig välkommen. DET FINNS INTE ENS EN DÖRR. Hur kunde du då så obehindrat ta steget in?

Du har bosatt dig. Jag antar,

Att någonstans på vägen,

Var det jag som sa,

Välkommen in,

Du fagra pojke.

Vi satt i kyrkan. För näst sista gången den här veckan satt vi på det hårda, heltäckningsmattebeklädda golvet. Böner sjöngs och kvällen till ära hade alla får varsitt ljus att hålla i under gudstjänstens gång. Jag och Mia satt alldeles nedanför trappan och framför oss satt en kille som verkade oerhört fascinerad över sitt ljus. Han tittade på lågan samtidigt som han rörde överkroppen i takt till bönesången.

”Mia, ser du vad vacker han är?”

”Jaa, verkligen!”

Han hade brunt, ganska kortklippt hår och en kofta i ungefär samma färg. Han var smal och med den sorts hållning som hos den som hellre spelar gitarr och läser böcker än hänger på gymmet.

”Alltså, jag skulle vilja gå fram till honom och bara berätta för honom att han är vacker!” Ett spontant uttalande från min sida.

”Skriv en lapp!” Mias idé.

”Åh, ja!”

Människor i kyrkan börjar resa sig och gå ut, och så även han. Jag reser mig snabbt, petar på hans axel. Han vänder sig och för första och enda gången i våra liv möts våra blickar. Jag sticker lappen i hans hand och innan han hunnit läsa den är jag ute ur kyrkan och utom synhåll från honom.

Jag får senare höra av en annan kompis att han läst lappen så fort han fått den och börjat skratta ett högt, hjärtligt och en smula konstigt skratt. Han blev glad. Vem skulle inte glädjas åt en sådan spontan komplimang?

Senare på kvällen letade vi efter honom. Jag vill höra en kommentar, en undran eller se ett leende. Jag såg honom gå förbi på håll, men det var det enda.

Jag undrar vad han tänkte.

Jag sitter på bakgården av ett café alldeles ensam. För att jag vill. För att döda tid. Dricker latte ur en stor, vit kopp med tillhörande assiett. Koppar är så oerhört mycket finare än glas när man ska dricka varm dryck.  För att se upptagen och inte alldeles bortkommen ut läser jag en bok som jag nyss lånade på skolans bibliotek. Det var titeln som avgjorde bokvalet. Så lagom melankolisk och knäpp. Kaffet har kallnat. Jag inser att jag inte kan dricka skummet utan sked, så jag går in och hämtar en. Kanelen på toppen av skummet får mig att tänka på gröt. På sistadageninnanlovetdagar, vilket är enda gången jag är nära gröt. Snart blåser jag bort. Men inte än. Några byggarbetare vid huset bredvid diskuterar golv. Jag funderar på annat och önskar att jag visste hur man ser cool ut även fast vinden gör att håret hamnar i munnen och när kaffet rinner ner på hakan när man försöker dricka skummet med skeden. Jag har faktiskt aldrig tyckt om vind. Lutar jag mig bakåt får jag solen i ögonen. Solen tycker jag om.

Hon tände en cigarett. Fyllde lungorna av röken och försökte få den att fylla hennes medvetande. Musiken räckte inte till. Den fyllde bara henne till ungefär hälften. Så hon höjde volymen. Med ett glas i ena handen och cigaretten i andra tog hon ett par trevande danssteg. Ingen såg henne, för hon var alldeles ensam. Hon skulle dansa bort tankarna. Låta musiken fylla henne helt och låta kroppen göra vad den ville till dess att inga känslor fanns kvar. Bara dansa.

Du och jag stod och pratade. Precis som hon och du hade gjort tidigare ikväll. Och precis som alla vi tre hade gjort för en stund sedan. Nu var det bara du och jag. Vi pratade högt, nästan ropade åt varandra, för att överrösta musiken. Fast jag hörde knappt musiken. Minns inte alls vad som spelades. Alla andra jag kände hade gått vidare. Det var bara Du, jag och Hon kvar nu. Hon stod och pratade med en av dina kompisar. En tjejkompis. Hon var trevlig, men inte särskilt vacker. Vi pratade med en blandning av franska och engelska. Vi var i mina drömmars land. Du kom från mina drömmars stad. Du pratade om poesi och litteratur. Tänk att du var poet. Du rabblade upp ett par dikter på franska för mig, jag frågade vad de betydde och du översatte. Jag förstod ändå inte. Du frågade om jag gillade sånt. Sånt som poesi och litteratur. Ja, jag älskar sånt. Men jag kände inte igen en enda av de författare du nämnde. Inte läser jag på franska heller. Inte än.

Du drack en drink med lakritssmak som du tyckte var äcklig. Du drack den för att bli full sa du. Man kan tycka att det finns godare sätt att bli full på. Mellan två fingrar höll du i en cigarett och på huvudet satt en svart hatt. En sån där snygg hatt, som såg ut att vara gjord för just en sån som du. Jag tänkte inte på det då, men du var perfekt. Om du hade bytt lakritsdrinken mot rödvin hade du blivit ännu mera perfekt.

Jag tänker på dig ibland. På den där kvällen. Den kvällen då jag var snurrig av billigt rosévin och så himla lycklig.

Jag fick en godnatt puss. Den fick Hon också.

Jag vet inte ens vad du heter.

311210