Le Pink Cadillac

Jag sitter på bakgården av ett café alldeles ensam. För att jag vill. För att döda tid. Dricker latte ur en stor, vit kopp med tillhörande assiett. Koppar är så oerhört mycket finare än glas när man ska dricka varm dryck.  För att se upptagen och inte alldeles bortkommen ut läser jag en bok som jag nyss lånade på skolans bibliotek. Det var titeln som avgjorde bokvalet. Så lagom melankolisk och knäpp. Kaffet har kallnat. Jag inser att jag inte kan dricka skummet utan sked, så jag går in och hämtar en. Kanelen på toppen av skummet får mig att tänka på gröt. På sistadageninnanlovetdagar, vilket är enda gången jag är nära gröt. Snart blåser jag bort. Men inte än. Några byggarbetare vid huset bredvid diskuterar golv. Jag funderar på annat och önskar att jag visste hur man ser cool ut även fast vinden gör att håret hamnar i munnen och när kaffet rinner ner på hakan när man försöker dricka skummet med skeden. Jag har faktiskt aldrig tyckt om vind. Lutar jag mig bakåt får jag solen i ögonen. Solen tycker jag om.