Le Pink Cadillac

Jag har haft en himla fin och skön dag. I förmiddags traskade jag med nyvaket ansikte över till Frida på en kopp kaffe för att ses en stund innan vi ska vistas på olika håll i ett par veckor, och ikväll har jag och Anna druckit té på en solig uteservering och varit på bio. Det är så oerhört skönt med en lugn helg efter festivalande, midsommarfirande och jobbveckor.

Jag har varit så fylld av inspiration hela veckan, men inte riktigt haft tid att göra av den någonstans då jag ju jobbat, men eftersom man måste äta så har jag passat på att utnyttja inspirationen till att laga middagar till familjen. (För ovanligheten skull.) (Därav matbilderna.) Men idag så har jag klippt och klistrat och skrivit och fotat.

Det är en jobbvecka kvar, sen väntar några dagar i sommarstugan. Åh vad jag ser fram emot att känna av sommaren på riktigt.

Hejhej! Vet ni vad?

JAG HAR SOMMARLOV NU!!!

Igår var en fin dag. Det var strålande fint väder, fredag och ingen mindre än min underbara Mia tog studenten. Detta firades i hennes trädgård med tårta och bra människor.

När jag låg i sängen den kvällen tänkte jag ut en speciell avloppsledning som skulle ligga under varenda kudde i hela New York och vara förbunden med vattenreservoaren. Varje gång som människor grät sig till sömns skulle deras tårar samlar upp på samma ställe, och på morgonen skulle meteorologen kunna rapportera om vattennivån i Tårarnas Reservoar hade gått upp eller ner, och då skulle man veta om New York hade blytunga skor.

 

Ur Extremt högt och otroligt nära, Jonathan Safran Foer

 

Nej, jag bedrar mig ej! I hennes mörka ögon läser jag ett verkligt deltagande för mig och mitt öde. Ja, jag känner, och häri litar jag på mitt hjärta, att hon – o, får jag, mäktar jag uttrycka saligheten i dessa ord? – att hon älskar mig! Älskar mig! – Och hur dyrbar jag blivit mig själv sedan dess, hur jag formligen – dig kan jag säga det, ty du har sinne för sådant – avgudar mig själv sedan hon älskar mig! Är det förmätet eller en känsla av det verkliga förhållandet? Jag känner icke honom, vars inflytande på Lottes hjärta jag fruktade. Och ända – när hon talar om sin fästmö med denna värme, denna kärlek – då känner jag mig som en den där berövats all sin ära och värdighet och tvingats lämna ifrån sig sin värja.

 

Jag borde säga till mig själv: en dåre är du som söker vad ej mer står att finna i denna värld. Men jag har ägt hennes vänskap, jag har känt hennes hjärta, hennes stora själ, i vars närhet jag tyckte mig vara förmer än jag var, emedan jag var allt vad jag kunde vara.

 

Ur Den unge Werthers lidanden, J W. von Goethe