Le Pink Cadillac

Vi satt i kyrkan. För näst sista gången den här veckan satt vi på det hårda, heltäckningsmattebeklädda golvet. Böner sjöngs och kvällen till ära hade alla får varsitt ljus att hålla i under gudstjänstens gång. Jag och Mia satt alldeles nedanför trappan och framför oss satt en kille som verkade oerhört fascinerad över sitt ljus. Han tittade på lågan samtidigt som han rörde överkroppen i takt till bönesången.

”Mia, ser du vad vacker han är?”

”Jaa, verkligen!”

Han hade brunt, ganska kortklippt hår och en kofta i ungefär samma färg. Han var smal och med den sorts hållning som hos den som hellre spelar gitarr och läser böcker än hänger på gymmet.

”Alltså, jag skulle vilja gå fram till honom och bara berätta för honom att han är vacker!” Ett spontant uttalande från min sida.

”Skriv en lapp!” Mias idé.

”Åh, ja!”

Människor i kyrkan börjar resa sig och gå ut, och så även han. Jag reser mig snabbt, petar på hans axel. Han vänder sig och för första och enda gången i våra liv möts våra blickar. Jag sticker lappen i hans hand och innan han hunnit läsa den är jag ute ur kyrkan och utom synhåll från honom.

Jag får senare höra av en annan kompis att han läst lappen så fort han fått den och börjat skratta ett högt, hjärtligt och en smula konstigt skratt. Han blev glad. Vem skulle inte glädjas åt en sådan spontan komplimang?

Senare på kvällen letade vi efter honom. Jag vill höra en kommentar, en undran eller se ett leende. Jag såg honom gå förbi på håll, men det var det enda.

Jag undrar vad han tänkte.